MINA RÅDJUR
På den här sidan finns det annonslänkar till Granngården för dig som
är intresserad av att beställa något online från deras butik. Genom att
handla via länkar från Fauna & Konst hjälper du till att stötta mig i
utfodringen av rådjur och fåglar. ♥
Nästa dag kom han igen, den här gången för att äta solrosfrön under fågelbordet. Det var egentligen inte förrän nu som jag såg att det var en bock för det hade varit svårt att avgöra i mörkret kvällen innan. Nu stod han hur som helst här utanför fönstret och knaprade på fröna. Han verkade van vid stället, förmodligen hade han tillbringat ganska mycket tid här på gården för den förre ägaren var sällan hemma. När jag tittade noga på bocken såg jag att han haltade på ett ben, att hans ena öra var kluvet och det syntes tecken på att han någon gång i livet blivit attackerad av något som åsamkat honom skador på båda sidor av kroppen.
Lite på skoj sa jag till sambon att han (bocken) såg ut att vara en riktigt gangster så jag gav honom namnet Split Ear och det var det namnet han fick stå ut med under det kommande året.
Split Ear visade sig vara en väldigt gammal och mycket sliten bock. Han var smal om halsen, raggig i pälsen, hade drabbats av någon ohyra som gjorde att han tappade pälsen på stora delar av bakkroppen, hade skadat ena benet nere vid klöven och när våren kom syntes det tydligt på hornen att han var en så kallad returbock.
Han höll sig alltid i närheten av huset, låg och sov i sina legor alldeles invid skogskanten och kom ner för att äta flera ggr varje dag. Till en början köpte jag inget foder till honom utan hämtade utsorterad frukt, grönsaker och bröd från livsmedelsbutiken. Han åt allt! Ibland slängde jag ut spaghetti till kråkfåglarna och då stod han där och smaskade med spaghetti hängande ner för hakan. Allt efter vad tiden led och det stränga vintern fortsatte såg jag hur han slet för att klara sig trots att han fick stödutfodring. Han skakade av köld och stod hela tiden med det skadade benet lyft från marken. Ibland satt han ned det men det syntes att det smärtade.
Med sorg i hjärtat ringde jag efter en jägare som kom för att avsluta den stackars bockens liv på ett humanare vis än att han skulle frysa ihjäl. Jägaren kom och han spårade och spårade men Split Ear visste var han skulle springa för att komma undan, han sprang upp över berget, ner i en dal, upp igen. Han hoppade över nedfallna träd och visade sig inte en enda gång för jägaren. Efter några timmar kom mannen med geväret tillbaka och sa att den här bocken får helt enkelt fortsätta sitt liv, det gick inte att få tag i honom och då gjordes bedömningen att han inte var nog skadad för att avlivas. När han hade sagt det kände jag hur en tyngd lättade från mina axlar. Nu hade jag iaf gjort så som man som djurvän ska gå tillväga. Jag såg ett lidande djur, jag kontaktade myndigheterna och fick hit en jägare, men han lyckades inte ta honom.
Samma kväll kom Split Ear fram ifrån skogen som om ingenting hade hänt och mumsade lugnt i sig lite bröd och skivade bananer. Efter den kvällen bestämde jag mig för att börja köpa viltfoder till honom.
Med Split Ear följde givetvis fler rådjur med till gården men de ska jag berätta mer om längre ner här på sidan. Split Ear klarade klarade sig trots allt hela vintern och jag såg hur han njöt av våren när den kom med värme och grönska. Han lämnade skogen och bosatte sig nere på ett gärde intill älven som går genom byn. Ibland spatserade han förbi huset och på sensommaren kom han hit för att smaka på våra goda äpplen.
Men så blev det höst. Split Ear började komma hit så fort det blev lite kallare i luften igen. Han stod på trappan för att leta efter mat och för att ta skydd. Det var nämligen så att det hade kommit in en yngre råbock på hans revir och Split Ear hade inget att sätta emot när han utmanade honom, inget mer än list. Han gömde sig bakom huset, stod på trappan, gömde sig mellan våra parkerade bilar. Han klarade sig i ungefär en månad men sen blev han bortjagad och efter den gången såg jag honom aldrig igen.
När man matar rådjur och tycker om att granska deras förehavanden ser man tydligt vilka individer de är.
En del tycker inte att man ska ge vilda djur namn men för mig är det helt naturligt att namnsätta åtminstone de individer som man kommer närmast.
På den här sidan kan du läsa lite kring de rådjur som kommer hit till mig och äter under hösten, vintern och våren. Ja, en gammal get kommer faktiskt till och med på sommaren!
Det här med att utfodra rådjur höll jag på med vid den stugan som jag bodde i tidigare och jag hade egentligen inte tänkt mata rådjuren vid det här huset när vi flyttade hit, men det var inte så lätt som det var sagt.SPLIT EAR
En kväll för två år sedan hörde jag ett konstigt ljud utanför ytterdörren. Det lät som om någon klampade runt där ute men när jag tittade ut genom rutan på dörren kunde jag inte se någon. Jag antog att jag hade hört fel och gick in och satte mig i soffan igen. Men då hörde jag klampandet igen, och nu lät det även som om någon prasslade med något där ute. Jag öppnade dörren på glänt för att se vad det som försiggick och möter då de vackraste ögon jag sett. Där ute på trappan stod ett rådjur och rotade i en soppåse som jag hade ställt ut för att slänga i soptunnan nästa dag. Rådjuret hade skrapat upp påsen och hittat ett bananskal som det stod och smaskade på. Vi blev ungefär lika rädda rådjuret och jag. Han flög ner från trappan och jag försökte med lugnande röst säga att det inte var någon fara. Han gick långsamt bakom huset och in i skogen.
Nästa dag kom han igen, den här gången för att äta solrosfrön under fågelbordet. Det var egentligen inte förrän nu som jag såg att det var en bock för det hade varit svårt att avgöra i mörkret kvällen innan. Nu stod han hur som helst här utanför fönstret och knaprade på fröna. Han verkade van vid stället, förmodligen hade han tillbringat ganska mycket tid här på gården för den förre ägaren var sällan hemma. När jag tittade noga på bocken såg jag att han haltade på ett ben, att hans ena öra var kluvet och det syntes tecken på att han någon gång i livet blivit attackerad av något som åsamkat honom skador på båda sidor av kroppen.
Lite på skoj sa jag till sambon att han (bocken) såg ut att vara en riktigt gangster så jag gav honom namnet Split Ear och det var det namnet han fick stå ut med under det kommande året.
Split Ear visade sig vara en väldigt gammal och mycket sliten bock. Han var smal om halsen, raggig i pälsen, hade drabbats av någon ohyra som gjorde att han tappade pälsen på stora delar av bakkroppen, hade skadat ena benet nere vid klöven och när våren kom syntes det tydligt på hornen att han var en så kallad returbock.
Han höll sig alltid i närheten av huset, låg och sov i sina legor alldeles invid skogskanten och kom ner för att äta flera ggr varje dag. Till en början köpte jag inget foder till honom utan hämtade utsorterad frukt, grönsaker och bröd från livsmedelsbutiken. Han åt allt! Ibland slängde jag ut spaghetti till kråkfåglarna och då stod han där och smaskade med spaghetti hängande ner för hakan. Allt efter vad tiden led och det stränga vintern fortsatte såg jag hur han slet för att klara sig trots att han fick stödutfodring. Han skakade av köld och stod hela tiden med det skadade benet lyft från marken. Ibland satt han ned det men det syntes att det smärtade.
Med sorg i hjärtat ringde jag efter en jägare som kom för att avsluta den stackars bockens liv på ett humanare vis än att han skulle frysa ihjäl. Jägaren kom och han spårade och spårade men Split Ear visste var han skulle springa för att komma undan, han sprang upp över berget, ner i en dal, upp igen. Han hoppade över nedfallna träd och visade sig inte en enda gång för jägaren. Efter några timmar kom mannen med geväret tillbaka och sa att den här bocken får helt enkelt fortsätta sitt liv, det gick inte att få tag i honom och då gjordes bedömningen att han inte var nog skadad för att avlivas. När han hade sagt det kände jag hur en tyngd lättade från mina axlar. Nu hade jag iaf gjort så som man som djurvän ska gå tillväga. Jag såg ett lidande djur, jag kontaktade myndigheterna och fick hit en jägare, men han lyckades inte ta honom.
Samma kväll kom Split Ear fram ifrån skogen som om ingenting hade hänt och mumsade lugnt i sig lite bröd och skivade bananer. Efter den kvällen bestämde jag mig för att börja köpa viltfoder till honom.
Med Split Ear följde givetvis fler rådjur med till gården men de ska jag berätta mer om längre ner här på sidan. Split Ear klarade klarade sig trots allt hela vintern och jag såg hur han njöt av våren när den kom med värme och grönska. Han lämnade skogen och bosatte sig nere på ett gärde intill älven som går genom byn. Ibland spatserade han förbi huset och på sensommaren kom han hit för att smaka på våra goda äpplen.
Men så blev det höst. Split Ear började komma hit så fort det blev lite kallare i luften igen. Han stod på trappan för att leta efter mat och för att ta skydd. Det var nämligen så att det hade kommit in en yngre råbock på hans revir och Split Ear hade inget att sätta emot när han utmanade honom, inget mer än list. Han gömde sig bakom huset, stod på trappan, gömde sig mellan våra parkerade bilar. Han klarade sig i ungefär en månad men sen blev han bortjagad och efter den gången såg jag honom aldrig igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar